Hemma!

I’m home! Å det är underbart! Kanske skriver jag ännu något om hela upplevelsen. Men nu ska jag först umgås med familj och vänner och njuta av vädret 🙂

Drastisk förändring

I onsdags skrev jag min sista tent! Det firade jag vid Subway med Viera före hon åkte iväg till Slovakien. Jag har lovat att om vi någon gång gör en Europa-trip så ska vi svänga in via Slovakien 😉 På torsdag shoppade jag lite i Westpark. Eftersom jag inte är en ”sådan” (hehe) bloggare kommer jag inte att lägga upp bilder på mina inköp, men det blev två par byxor, shorts (jag ägde ett par!) och en topp. Dessutom hittade jag skor som jag tittat på tidigare i min storlek! Jag har typ 36 ½, vilket inte alltid är så lätt att hitta.

Sen gjorde jag en annan sak. Väldigt drastisk klippning. Elias sa att jag inte skulle lägga upp bilder och istället chocka alla men jag tror det är bättre att jag inte behöver se era förfärade miner 😉 Själv vet jag inte vad jag ska tycka. Det blir kortare för varje gång, så här kort har jag inte haft sen jag var 7 år. Jag växlar mellan att känna mig som 7 år igen och att känna mig 15 år äldre.

1

2

2

3

3

Högkvalitativa bilder, eller hur? Tur att jag inte är en riktig bloggare 😉 Idag fixade jag lite småsaker vid skolan och sen har jag varit vid poolen en stund också. Därav det något röda ansiktet.

3 nätter kvar.

 

Något jag ska tänka på

Jag har lärt mig en väldigt viktig sak här. Det är mitt eget fel att jag inte trivts så bra i Hanken. Jag har medvetet och omedvetet exkluderat mig själv från de flesta personer där. Jag är inte riktigt helt säker på varför. Kanske för att jag varit rädd för att förändras, kanske för att jag tänkte att jag inte har något gemensamt med mina studiekamrater och kanske för att när man inte är med på ”allt” (fester osv.) så får man jobba lite mer för att lära känna människor. I fråga om det senare har nog min stolthet möjligen hindrat mig lite. Jag klarar ju mig själv så varför ska jag gå fram och fråga om jag kan äta med någon.

Hur som helst har jag mest gått till skolan, varit där och sen gått hem. Jag har aldrig tagit mig riktigt tid att lära känna människor och umgås utanför skolan. Jag har nästan aldrig deltagit i evenemang ordnade av Hanken, inte ens sportevenemang eller kvällsföreläsningar. Det är väl lite det där att det är jobbigt att gå dit om man inte har någon att vara där med. Sen har jag kanske inte heller haft något riktigt behov av att skaffa vänner eftersom jag redan har många fina vänner, Elias och min familj.

När jag har varit här har jag däremot deltagit i de flesta aktiviteter och det har varit väldigt givande. Jag har lärt känna många människor och upptäckt att jag visst har saker gemensamt med mina studiekamrater även om det inte alltid är min tro. Jag har haft många intressanta diskussioner och lärt mig saker, samtidigt som jag har fått berätta åt andra om grunden till mina livsval. Och det har alltid varit de som frågat mig om saker, inte jag som öppnat en diskussion.

Hur ska vi kunna förmedla vår tro och vår livssyn om vi inte umgås med andra? Om vi exkluderar oss till våra kristna vänner och till den gemenskap som är trygg och välbekant, hur ska vi då kunna agera på Jesu missionsbefallning? Kan det vara så enkelt att man helt enkelt bryr sig om andra människor och börjar med att lyssna istället för att prata? Kan det vara så att våra livsval och vårt uppförande kan vara en långt mer effektiv predikan än något vi kan säga? Då kan istället de som är intresserade ta initiativet och fråga oss om saker de funderar på.

När jag kommer tillbaka till Hanken i september ska jag försöka ändra på det här.

Tankar? Någon som känner igen sig? Någon som inte håller med?

En vecka kvar

Hej,

kanske dags att skriva något här igen. Jag har inte haft lust att skriva på sista tiden, trots att det finns mycket jag velat skriva om. Det är typiskt mig, när det finns mycket jag kunde göra blir jag helt handlingsförlamad och vet inte var jag ska börja istället för att bara börja någonstans. Nåja det är en vecka sen sist igen och jag kan inte riktigt minnas vad jag har gjort så det kan i alla fall inte vara något väldigt viktigt 😉 På tisdagen såg jag tyskarna krossa brasilianerna på ett nästan obehagligt sätt. Jag trodde mål 3 och 4 var repris av 2:an, men icke. Sen har jag skrivit min sista hemtent! Kan inte med ord beskriva hur jobbigt det var att klämma ur mig de där sex sidorna. Nu ska jag bara skriva roliga saker resten av juli och augusti.

Allt stillasittande har gjort att jag har fått "sittsår" (motsvarande liggsår) så jag var tvungen att få upp datorn för att kunna stå och skriva ;)

Allt stillasittande har gjort att jag har fått ”sittsår” (motsvarande liggsår) så jag var tvungen att få upp datorn för att kunna stå och skriva 😉

Annars vet jag seriöst inte vad jag har gjort. Tillbringat för mycket tid på datorn åtminstone. Den ska ha sommarsemester på minst en och halv månad när jag kommer hem. På lördagskvällen fick jag ett ryck och for ut och springa halv 11. Smart drag när hela Tyskland går och lägger sig runt 9-tiden. På grund av att jag försökte undvika att springa på gator utan belysning hamnade jag på en konstig väg på fel sida av järnvägen. Detta är heller ingen liten Kållby-järnväg som man kanske kunde springa över efter att ordentligt kollat runt sig. Nå jag kom hem och joggingrundan gick i högre hastighet än annars så win-win 😉

Sen på söndag så vann ju Tyskarna VM om någon mot förmodan skulle ha missat det. Det var nog också en upplevelse i sig. Men inte är jag riktigt intresserad ännu med tanke på att jag knappt kunde hålla mig vaken under andra halvleken.

 

Tyskarna får sin pokal

Tyskarna får sin pokal

Tyskar som firar

Tyskar som firar

När jag cyklade hem var jag dum nog att ta vägen genom centrum. Där var det proppfullt med människor och det var en aning besvärligt att ta sig fram med en cykel. Som tur var tyskarna på så gott humör så ingen blev arg på mig. Idag hade jag engelska-tent och den gick bra. Nu är det bara tyskan kvar! Sen tar jag sommarlov 😀

Ja visst ja, nu kom jag plötsligt ihåg vårt lilla äventyr i Eichstätt, hur kunde jag glömma det! På torsdag spelade WFI (business fakulteten i Ingolstadt) fotbollsfinal mot en annan fakultet i Eichstätt. Så jag, Meike och två killar tog bussen dit för att heja på dem. När vi kom till Eichstätt så hade vi missat bussen som gick till spelplanen så vi tänkte äsch 1 km kan vi nog gå. Nå det var nog dubbelt längre och dessutom uppförsbacke hela vägen. Dessutom regnade det och en Eichstätt-kille lurade oss på en genväg som gick över en lerig åker. Alla gånger kan det ju inte gå perfekt! Nå vi kom fram och WFI vann faktiskt. Men hemska saker, fotboll är nog en livsfarlig sport. Konkurrensen mellan fakulteten var också rätt så livsfarlig och det slutade nästan i slagsmål.

Imorgon är det en vecka kvar tills jag reser hem. Jag längtar verkligen hem, till Elias, till mina familjer och vänner och släkt. Men samtidigt har ju Ingolstadt nog blivit hem också på något sätt. Så nu kommer det att bli ännu mer förvirrade eftersom jag redan talar om både Vasa och Kållby som hemma. Får se hur många orter som läggs till hem-listan ännu. Något jag också ser framemot är att ha en församling igen. Det ska bli skönt och uppmuntrande och välbehövligt att röra sig bland andra kristna människor igen. Inte för att kristna människor är bättre på något sätt, utan för att ibland känner man sig  ensam i sin tro. Vi behöver stöd från varandra, eller hur?

Imorgon tror jag att jag ska shoppa lite vid Westpark. Har inte shoppat alls här så jag hoppas jag hittar något att ta med mig hem.

En vecka sen sist

En vecka ensam här i Ingolstadt nu. Det går väl lite både och. Ibland bra och ibland mindre bra. Bra var till exempel idag när jag hade program och människor att umgås med. Mindre bra var igår natt när jag inte kunde somna så jag var tvungen att ringa Elias en stund 😉

Helgen gick i fotbollens och pluggandets tecken. På fredag var jag till skolan och såg Tyskland-Frankrike matchen tillsammans med halva universitetet. Efteråt for jag med några tyskar på Kunstmesse (konstmässa) vid Donau. Har ingen aning om varför de kallade det för konstmässa, i själva verket var det en massa stånd där människor av olika nationaliteter sålde landstypiska rätter. Det var intressant.

Jag, Meike, Steffi och Anna

Jag, Meike, Steffi och Anna

På lördag försökte jag mest plugga lite till tenten jag hade idag. Jag var också ut på en länk i det vackra (men alltför varma) vädret. På kvällen cyklade jag in mot centrum igen för att se Costa Rica-Nederländerna med min vän från Costa Rica. Jag hann ungefär en kilometer före kedjan på cykeln gick av. Nå jag svängde på cykeln och funderade på hur jag skulle klara av situationen när en pojke stannade och frågade om jag behövde hjälp. Jag hann knappt svara före han satt ihop kedjan igen och satt och hamrade på ”sprinten” som kommit ut. Kedjan blev fixad och jag kunde fortsätta mot centrum. Killen sparade ingen tid: ”Regina, you are beautiful, do you have a boyfriend?”. Jag förklarade att jag till och med är gift så!! Han ursäktade sig men cyklade med mig hela vägen. Han var från Kosovo och kunde väldigt lite engelska och tyska så konversationen gick lite knaggligt. Men suck alltså vad inte förstår mig på det där sättet. På vilket sätt skulle det ha haft någon betydelse även om jag inte varit gift? Nåja han var ju snäll och fixade min cykel iallafall. Ps. Costa Rica förlorade…

På söndag var vädret underbart och jag avnjöt det från soffan där jag satt och pluggade samt skypade med Elias mellan varven. Det var en mindre bra dag. Idag däremot var ganska bra. Först skrev jag min tent på morgonen, den gick i och för sig inte så bra. Vi hade 50 minuter på oss att skriva essäsvar på 12 frågor! Alltför lite tid för mig. Efter tenten for jag, Meike och Gloriana till poolen. Det var ganska mulet men exakt lagom varmt. Där låg vi hela dagen och hade det skönt. Efteråt satt jag och en flicka länge på en uteterrass och pratade. Hon sade en sak som jag blev väldigt glad över. Hon sa att hon lärt sig mycket av mig. Att hon hade trott att eftersom jag är gift skulle jag aldrig umgås med någon och att hon hade antagit att Elias kom med enbart för att kontrollera mig. Hon sa att hon var glad att hon lärt känna mig eftersom jag visat att stereotyper sällan stämmer. Hon sa att jag är ju precis som hon fast jag är gift. Hon sa också att hon hoppas att hon någon gång får ha ett liknande förhållande.

Jag tillät mig att vara stolt över mig själv idag. Det är sällan jag gör det, ofta ruskar jag av mig saker som går bra och fokuserar mer på saker som går dåligt. Men när hon berättade allt det där idag så tänkte jag att det lönar sig ändå att vara ärlig och genuin. Att vara precis den man är och inte kompromissa överhuvudtaget med det. I en kurs jag hade här gjorde vi ett test som skulle visa oss våra styrkor. Mina top 5 styrkor är enligt testet: andlighet, känsla av mening och tro; ärlighet, autenticitet och ”genuinhet”; omdöme, kritiskt tänkande och öppenhet; kapacitet att älska och bli älskad samt ”love of learning”. Jag var ganska förvirrad och frågade faktiskt läraren vad jag ska göra med ärlighet och kapacitet att älska i mitt yrkesliv. Han svarade inte direkt utan hänvisade till någon bok, men jag har i efterhand börjat inse hur dessa kan anses vara styrkor. Jag har tagit ärlighet och äkthet för givet. Jag har tänkt att detta är något som inte är svårt eller speciellt. Men faktum är att många människor har väldigt svårt att vara sig själv. Jag märker det genom att vissa beter sig helt annorlunda när de är ensamma med mig och när vi är i en grupp. Jag märker det när jag hör hur vissa pratar illa om andra och sedan beter sig som bästa vänner när de träffar personen ifråga.

Min poäng är följande: det lönar sig att vara ärlig och äkta. Det lönar nog sig var man än rör sig: i yrkeslivet, privatlivet och mittemellan. Folk respekterar människor som är den de är och inte kompromissar med vad de tror på. Det räcker med att vara vänlig men bestämd. Man behöver inte vara elak eller arg. Man kan säga det med ett leende, men samtidigt visa att man inte kommer att ändra sig i den här frågan.

Jag vet inte om någon förstod vad jag menade. Hur som helst så tänker jag, som jag redan nämnde, tillåta mig att vara stolt över mig själv på den här punkten. Jag har under hela mitt utbyte kunnat vara mig själv och jag har vågat berätta vad jag tror på. Jag har någon gång blivit sårad och ledsen, men jag har aldrig backat. Gud har gett mig empati och kärlek till alla de här människorna som jag har fått träffa och diskutera med. Jag har ibland känt mig dålig för att jag inte talat mer om min tro. Men jag läste i första Korintierbrevet 3:6 följande: ”Jag planterade (Paulus alltså), Apollos vattnade, men Gud gav växten”. Min uppgift är bara att plantera ett litet frö eller att vattna vad någon annan planterat. Gud ger växten.

1937023_1150426036196_3623142_n

Uppdate fran Uni

Här har det varit tomt en stund. Kanske borde lata Elias ta över bloggandet 😉 För tillfället sitter jag vid universitetet och väntar pa att min nästa föreläsning ska börja. Den här veckan har jag haft 3 tenter. Sa förra veckan gick at att plugga, plugga, packa, krama Elias och plugga. Men nu är dehär tre tenterna över och Elias är pa väg hem. Han for igar pa eftermiddagen och nu är det tre veckor tills jag far vara med honom igen. Igar kändes det ganska jobbigt, men nu är det lite bättre. Bara 20 dagar kvar här.

Jag har en engelska kurs här som bestar av en skriftlig tent och en muntlig. Den muntliga görs i par och den hade jag imorn tillsammans med min partner, vi kan kalla henne K. Tenten gick bra, jag var egentligen aldrig sa värst orolig för den. Att diskutera pa engelska i 10 minuter är nog en av de enklare uppgifterna här. Hon, K, däremot tog verkligen det pa allvar. Hon är halvamerikanska och kände väl att hon var tvungen att bevisa nagot. Efter tenten bjöd hon mig till sin lägenhet och sen at vi lunch pa stan. Jag är heeeelt slut. Fullständigt utmattad. Hon är en väldigt intensiv person som pratar i tusen, har bestämda asikter om allt  och dominerar hela konversationen. Väldigt trevlig och ”amerikansk” men kör slut pa vem som helst pa nagra timmar. När jag är med henne inser jag hur mycket jag ändrat genom aren. När jag var yngre (ok jag är bara 22 och hon är 19 men ända) sa fanns det kanske människor som skulle ha beskrivit mig som dominant och ”opinionated” (finns inget svenskt ord, = har sin asikt och vägrar se det ur andras synvinkel). Men när man blir äldre sa märker man att allt inte är svart-vitt och att köra över folk sällan ger önskat resultat.

Vi har iallafall haft manga intressanta, djupa diskussioner och jag tycker om det med henne, att hon inte är rädd för svara ämnen. Jag hoppas bara att hon ocksa inser att den dominanta stilen blir lite jobbig i längden för folk omkring en.

Det var allt för idag tror jag. Imorgon är jag ledig sa da ska jag sova länge och bara ta den lugnt. Jag hade lite feber i helgen och känner ännu av det i huvudet. Som alltid far jag feber när det är mer pa gang :p Vi hörs!

Elias kapitel

Servus!

Detta blogginlägg är den här gången skrivet av HERR Forsblom. Det här med bloggande kanske inte är min starka sida, eftersom jag aldrig gjort det förut. Men jag skall ialla fall försöka berätta lite om vad jag gjort här i Tyskland under tiden som Regina studerat.

Som ”fösta daans” bloggar så vet jag inte riktigt var och hur jag skall börja, men det är väl kanske lättast att ta alltihop från början så hänger alla med. Senaste höst insåg att jag måste börja röra i det här med arbete i Tyskland nu om jag överhuvudtaget skulle  ha någon möjlighet att få ett jobb här i vår. Så Regina hjälpte mig och vi fixade snabbt ihop en CV en kväll. Sen började jag googla och söka runt lite vad det fanns för olika företag här runt Ingolstadt. Efter att ha skickat in en arbetsansökan till ett antal företag var det bara att vänta på svar. Enda som sist och slutligen svarade var Audi, som tackade för min ansökan och skrev att den behandlades som bäst och att de skulle återkomma. Men fick också senare negativt därifrån. Så det såg inte ljust ut, för vad skulle jag göra tre månader i Tyskland utan något att göra så länge R var i skolan.

Efter några veckors grubblande och funderande så sade Christer ( gift med Reginas faster) att han har några kontakter i Tyskland eftersom han nyligen köpt ny lastbil, så kanske vi skulle pröva där. Han hade pratat med en försäljare här som sagt att det kan finnas goda möjligheter för mig att få jobb. Så C skickad försäljarens nummer till mig som jag ringde upp. Han var dessutom hemma från Sverige så det var ju helt lyx att söka jobb här och prata svenska. Det var en väldigt trevlig svenne som svarade och funderade lite vad jag har för utbildning, vad jag jobbar med i Finland, hur länge jag tänker stanna i Tyskland och sånt. Han sade att han skulle prata med dem på Finkl och sedan återkomma. Efter ännu några veckor utan att han hört av sig ringde jag upp honom på nytt. Han sade att han pratat med dem och att det kanske nog skulle fixa sig, men att jag skulle ringa honom när jag kommit till Ingolstadt så skulle han komma med mig dit. Så nu började det kännas lite lättare och som att det nog kommer att fixa sig. Företaget heter alltså Finkl Fahrzeugbau och de tillverkar lastbilssläpvagnar och skåp för djurtransporter. Finkl ligger i en liten by som heter Bissingen. Det är 71,5 km dit härifrån Ingolstadt, så det var enda negativa med det här. Men tänkte att det är ju nog bättre än att sitta inne i en lägenhet i tre månader.

På fredag efter att vi kommit hit bestämde vi oss för att göra en roadtrip till Bissingen och se var stället ligger. Så vi satte oss i bilen och körde iväg. Efter att ha kört över 1500km på motorväg dom senaste dagarna var det skönt att vägen dit var ganska lika till storlek med Kållby vägen. När vi kom fram och parkerat på en liten grusväg framför den stora hallen började ångesten komma. NEJ! Aldrig att jag klarar detta. Jag kan ingen tyska, och tyskarna kan ingen engelska, 2500 km från ”heim heim” (mamm) å 70 km från R, ”alltså hejlt ejsmend naanstans upp i berge me naan som int föstar ejn”. Så halva vägen hem satt jag och bara mådde dåligt för att allt kändes så jobbigt. Men så sa R att har du int sett hur Gud har hjälpt oss och lett oss ända hit, så tror du int han hjälper dej med det här också? Så då tänkte jag att om jag får det här jobbet så skall jag ta det och lita på Guds hjälp.

Så på måndag morgon ringde jag Peter och sade att jag nu var här och redo att börja jobba. Han sade att jag kan åka dit i morgon och gå och prata med cheferna, dom vet att jag kommer. Jag körde iväg tidigt nästa morgon, väldigt nervös och förväntansfull. Efter många om och men hittade jag till kontoren där jag mötte den ena arbetsledaren, Andreas. Han tog mig in i ett rum där den andra arbetsledaren på företaget satt. Sedan bara rullade det på med frågor. Den första frågan var om jag kan någon tyska. Nej, sa jag. Dom skakade på huvudet och sa att det var inte bra, för det är nästan ingen här som pratar engelska. Jag hade nog under vintern haft en tyskakurs via internet, men nog egentligen bara hunnit så långt att jag kunde hälsningsfraser, siffror och sånt. Efter en massa frågor om vad jag jobbar med i Finland, om jag kan svetsa m.m fick jag grönt ljus och att jag kan börja följande dag. Klockan 7 börjar vi och jobbar sedan till 16:45,  jag skulle ha med mig arbetsbyxor och skyddsskor. Så resten av den dagen gick åt att försöka hitta en butik som säljer arbetskläder, i en helt okänd stad. Men till sist hittade jag Bauhaus, typ som Hartmans där jag köpte skor och byxor. Tog det billigaste jag hittade och tror att skor och byxor blev sammanlagt under 50€.

Nästa morgon klockan på 05:25 och körde iväg. Då fick jag börja jobba med en som heter Sergiu, en 24-åring som kommer från Rumänien. Blev väldigt god vän med honom under den här tiden. Han ville ha mitt telefonnummer nu när jag slutade. Han har en bror som bor i Stockholm som han hälsar på ibland, så han funderade på att komma till Finland också på samma resa någongång. Sedan senare samma vecka började jag jobba med en som heter Martin. Han är 29 år,  tysk och väldigt dålig på engelska. Sergiu pratade riktigt bra engelska så med honom var det inte så svårt att kommunicera. Men kommunikationerna med Martin har nog gått till på alla möjliga vis under de här tre månaderna. Alltså papper-penna metoden, teckenspråk, eller helt enkelt bara glöm saken han eller jag försökte få fram och glatt jobba vidare. Egentligen enda sedan dess har jag jobbat tillsammans med Martin, så vi blev väldigt goda vänner. Jag har till och med nästan fått lurat honom att komma på sin årliga motorcykelsemester till Finland, så får se hur det blir.

 

Vad har jag jobbat med då? Elektricitet, hydraulik och pneumatik är väl nog det jag hållit på med mest, eftersom det också är Martins uppgift. Så belysning, hydraulik pumpar, hissystem, installering av webasto och allt vad nu som finns i en släpvagn inom dessa kategorier. En sak som jag nog inte kommer att glömma är feedbacken efter min första svetsning. Sergiu frågade redan de första dagarna om jag kan svetsa. Nä inte egentligen sa jag, har nog svetsat väldigt lite. Så han satte svetsen i handen på mig och plötsligt hade jag ett 2h svetsningsprojekt framför mig. Efter en liten stund sade jag att han skulle komma kolla upp om det är godkänt. Han förde då pekfingret längs med mina ”vackra” svetsfogar på samma gång som han sa ”scheisse, scheisse, scheisse, scheisse, GUT, scheisse, scheisse, GUT” o.s.v. (Alltså, skit, skit,skit, skit, BRA, skit, skit, skit, BRA) . Så de var nog bara att fortsätta och tro på det han senare sa åt mig att jag kommer nog att lära mig. Och faktiskt, efter en tid så såg de nog helt hyfsade ut. ( Om man nu inte jämför med de som svetsat där i 20 år)

 

Test av belysning

Test av belysning

 

Hydrulikcentral

Hydrulikcentral

Installering av webasto

Installering av webasto samt dricksystem

Bild från hallen. 15-20 släpvgnar på gång hela tiden

Bild från hallen.
15-20 släpvgnar på gång hela tiden. Ca 150/år enligt Martin

Låda lyfts på lastbil

Låda lyfts på lastbil

 

Idag var jag alltså sista dagen i jobb här. Kändes faktiskt lite ledsamt att säga ”auf Wiedersehen” till alla, eftersom man blivit en del av teamet. Det här är något som alla borde få möjlighet att prova på, att jobba utomlands en stund tycker jag och se lite mera än hemtrakterna. Man lär sig så otroligt mycket. Kanske orsaken till att jag fick lite panik eller lite ångest som jag skrev om i början var att jag inte var van att vara så lång hemifrån. Jag var inte van att umgås med helt främmande människor. Jag var van att alltid ha den tryggheten där hemma att ha någon jag känner runt omkring mig. Det tror jag är en sak som jag blivit bättre på nu, ”att klaar se”, att se att det faktiskt finns något utanför Finland också som kan vara hur bra som helst. Jag har lärt mig otroligt mycket tyska, om man jämför med vad jag kunde när jag kom hit.  Inte har det alltid varit lätt och roligt att köra iväg 70 km halv 6 varje morgon, och komma hem kl 6 på kvällen. Men jag är väldigt glad och tacksam att jag hade möjlighet att göra det här. Nu har jag grunderna i ett nytt språk, ett arbetsintyg och arbetserfarenhet från Tyskland, och många nya vänner.

Meine arbeitsauftrag (Tror no di ha kört e na varv genom Google translate)

Meine arbeitsauftrag
(Tror no di ha kört e na varv genom Google translate)

JAANÅ avslutning he komber ja att skriv på dialekt. He to me 3 tiim att få ihop pussla dähär på finsvensk.

3 dagar semester nu å så saan kör ja upp till Travemünde å taar bååte ti Helsingfors.

Danke für alles Deutschland!

11014,3 km star e på trippmätarn nu. Ca 1200 återstår

11014,3 km star e på trippmätarn nu. Ca 1200 återstår

 

Over and out  // Elias